Hur anser en rationalist att man får kunskap?

Enligt en rationalist så är källan eller grunden till all kunskap förnuftet, logik och ens omedelbara instinkt. … Trots detta så kan man med hjälp av sitt förnuft avgöra vad som är sant och vad som är falskt. Empirismens tankesätt sviker vid flera tillfällen, ett exempel är när dom drar slutsatser på saker och ting.

Alltså; rationalismen är en kunskapsteoretisk ståndpunkt som hävdar, till skillnad från den empiriska, att vår kunskap inte behöver ha sin grund i erfarenheten, utan att vi har medfödda idéer och att människan med hjälp av förnuftet kan vinna insikt i verklighetens sanna natur.

För Descartes var den stora frågan hur han kunde nå säker kunskap, en central fråga i all filosofi. Han ifrågasätter allt han förmår ifrågasätta och vill nå en punkt där hans tvivel inte längre biter. Det han inte kan ifrågasätta är att han själv tänker och det blir utgångspunkten för hans tänkande.

Sådan kunskap som går före erfarenheten, kallas a priori. Sådana satser vars sanningsvärde avgörs genom förnuftet kallas analytiska satser (oberoende av hur världen utanför språket är beskaffad), t. ex. alla ungkarlar är ogifta, systrar är kvinnliga syskon.

Det sagt säger rationalismen att den enda riktigt säkra kunskapen alltid är den rent förnuftsmässiga, logiska eller matematiska. Detta eftersom logiska (deduktiva) slutledningar i någon mening alltid är självevidenta (de säger sig själva) och nödvändiga (det kan inte vara på något annat sätt).

”Rationalism, beteckning för alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), och tingens logiska ordning. … Enbart förnuftet är alla tings mått, och med det som hjälp kan alla problem lösas.”

Rationalismen utvecklades under 1600- och 1700-talen av filosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm Leibniz byggde upp metafysiska system i motsättning till empirismen. … Grundad teori är en form av empirism.

Rationalism är alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning. … Enbart förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas.

Det systematiska tvivlet Här kritiserar Descartes filosofin för att hittills inte kunnat binda några sanningar utan bara producerat sådant man fortfarande tvistar om. … Med denna skeptiska krigsföring mot antagna sanningar leds Descartes mot en punkt där ingenting tycks vara helt tillförlitligt.

Kunskapsteori eller Epistemologi diskuterar egenskaper hos termen “kunskap” och hur kunskap kan skapas. … Existens av kunskap är en kärnfråga inom filosofin. Diskussionen handlar indirekt om existensen av begrepp som sanning och tillförlitlighet, och om vi vet om någonting överhuvudtaget existerar.

Empirism är en filosofisk lära som tar sin utgångspunkt i tanken att all kunskap om yttervärlden har sitt ursprung i sinnesintryck. Det enda som kan betraktas som tillförlitligt är det som kan beläggas erfarenhetsmässigt.

Ingen form av kunskap är medfödd. Allt är inlärt via sinneserfarenhet. När vi föds är själen som ett oskrivet blad eller en tom tavla – tabula rasa- teorin. Många kunskaper grundar sig på medfödda idéer.

Rationalism är alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning. … Rationalismen kom att prägla upplysningens tänkande, och därigenom den moderna vetenskapsuppfattningen. Enbart förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas.

Empirism är en filosofisk lära som tar sin utgångspunkt i tanken att all kunskap om yttervärlden har sitt ursprung i sinnesintryck. Det enda som kan betraktas som tillförlitligt är det som kan beläggas erfarenhetsmässigt.

Empirismens främsta kunskapsväg är erfarenheten. Frågan är hur man kan vara säker på att det man erfar stämmer överens med verkligheten om man bara kan verifiera med hjälp av erfarenheten.

René Descartes är framför allt känd för sin filosofiska sats “je pense, donc je suis” (i latinsk översättning ”cogito, ergo sum”: jag tänker, alltså finns jag). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till.

Grunden för kunskapen är förnuftet. Det jag vet är det jag kan tänka ut. Sinnena kan bedra mig, jag kan se och höra fel men med hjälp av mitt förnuft kan jag avgöra vad som är sant. … Här talar två sinnesintryck, ögonens och känselns, emot varandra men mitt förnuft avgör hur det hänger ihop.